Arbetsförmedlingen gör ju aldrig något fel
Kategori: Verkligheten
Det finns en hel uppsjö men program och stöd som Arbetsförmedlingen erbjuder. Men fungerar dom i praktiken? Nej, inte alla gånger. Det som finns är inte för vem som helst och inte heller till vad som helst. Det som skulle bli min räddning till att kunna fortsätta min dröm, blev istället min mardröm. Det jag trodde skulle innebära en heltidstjänst där Arbetsförmedlingen gick in och betalade 85% av vad jag kostar att ha som anställd, slutar med att jag blir uppsagd efter knappt halva tiden och sitter nu med räkningar som jag inte kan betala. Det här är inte mitt fel.
Men Arbetsförmedlingen gör ju aldrig något fel...
En resa på tusen mil börjar med ett steg...
Det hela börjar med tanken på att "bli något." Mitt deltidsjobb skulle aldrig leda till en större tjänst, men räckte nätt och jämt till att betala räkningarna. Varför inte ta tag i drömmen under tiden då jag inte jobbar? Perfekt. Jag vill ha en konstnärlig utmaning, jag vill kunna använda allt det som jag går för. Tatuera. Jag vill bli tatuerare! För där har men bara en chans på sig och varje människa är nytt material. Känn pressen. Absolut. Det är sånt här jag brinner för.
Året kan ha vari 2011. Däromkring. Jag hade nyligen flyttat till min första lägenhet, en liten etta i centrala Ängelholm. Helt okej. I samma stad var jag kontakt med en tatuare som gärna ville ta emot mig som lärling. Jag bråkade med Arbetsförmedlingen till och från om detta och en dag verkade som det skulle gå vägen. Äntligen tänkte jag, men tji fick jag...
På papperna som jag fick stod det "lärlingsutbildningar inom hantverksyrken. CSN-berättigade och varar i max 2 år." Perfekt! Då kan jag göra detta på heltid! Bland förslagen på yrken hittar jag lite allt möjligt: nagelteknolog, webbdesigner... m.m. Det bästa som stod på hela pappret var "Dessa yrken är endast förslag. Du kan lägga fram eget önskemål om annat yrke."
Jag pratade med tatueraren som tyckte detta verkade toppen, sen lämnade jag in alla uppgifter till Arbetsförmedlingen. Men vad fick jag? "Det yrket finns inte." Där tog det slut. Det blev inget. Jag pratade med tatueraren och frågade om jag kunde vara där på deltid, men det fanns tyvärr inte med på kartan. Jag fick lägga ner det och gå vidare. Hur skulle jag kunna vara där på heltid, utan någon inkomst alls?
Här övar jag mig på djurpoträtt, något som jag vill bli bäst på en dag...
Så småningom fick jag en ny chans på ett annat ställe. Jag försökte med arbetsförmedlingen igen, men de kunde inte hjälpa mig alls. Istället fick jag "Vi kan ordna en arbetsintervju till dig på McDonalds." Tack för den...
1½ år hann gå innan jag såg en ny chans. Nystartsjobb. Detta fenomen har jag hört lite om, det här kan vara min chans till att kunna vara i studion på heltid och gå klart min lärlingsutbildning i godan ro. Min handläggare berättade för min chef att de skulle ge 85% i stöd. Det låter toppen. För ett litet företag kostar en anställd rätt mycket, i det här fallet kostar jag 36.000 i månaden. Inte en chans att jag som lärling kan dra in den summan själv i tatueringar och betala min egna anställning, eftersom jag inte gör ett lika bra jobb som mina kollegor. Så det är toppen men det där bidraget! Trodde vi...
Jag förstod inte vad felet var riktigt. Pengarna kom inte. Min chef var vansinnig. Han ringde och frågade vart bidraget tar vägen och det här får han till svar "förhoppningsvis kommer det nästa månad. Vi betalar bara ut en gång i månaden och vi har mycket att göra just nu. Du är skyldig att betala hennes lön ändå."
Återigen. Litet företag. Jag kunde inte få hela min lön.
Det fortsätter. Jag mailar min handläggare och är helt hysterisk. Jag får det knappt att gå ihopa här hemma. Jag berättar om min pengakris och ber om hjälp. Men det händer inget. Sen visar det sig att det är fel stöd. Jag ska ha något som heter "särskilt nystartsjobb" och inte "nystartsjobb." Vilket kom fram under mötet som jag hade med min chef, min handläggare (jag kan även tillägga att det här är första gången jag träffar min handläggare) och hens chef. Det här mötet kom till efter jag gjorde en JO-anmälan på min handläggare, för jag var besviken över hur dålig information jag hade fått om det här med nystartsjobb. Under mötet sitter min handläggare och hens chef och himlar med ögonen och skyller ifrån sig. De säger att det är mitt och min chefs egna fel, att det är fel stöd. Hur skulle jag kunna veta vad som är vilket? Hur skulle jag kunna veta vad de två olika stöden innabar? Är det inte arbetsförmedlarnas jobb? Jag ställde frågan. De svarade inte på den. Det hela slutar med att de går därifrån för att jag och min chef är otrevliga. (?)
Jag anser att både min gamla handläggare har gjort tjänstefel, även efter anmälan. Men orkar jag dra det vidare..?
Jag mailar Arbetsförmedlingen och ber om en ny handläggare. Det får jag, men enligt honom kan jag bara ta upp det här med nystartsjobbproblemet med min gamla handläggare. Tyvärr leder det ingenstans. Jag skriver till båda att jag blir av med jobbet om det inte går att ändra till rätt stöd. Vilket jag aldrig får ett svar på. Jag ringer min chef och är återigen hysterisk. Vart tar pengarna vägen? Min chef säger att han själv ringer och jagar på om stödet... "det är på utbetalning" är vad han får till svar. Men ingenting syns på kontot ännu.
Det slutar med att jag blir uppsagd och får avbryta nystartsjobbet. Jag skriver in mig i "jobb och utvecklingsgarantin" igen. ...vilken garanti?
Jag hatar stress och jag hatar pengar. Framför allt hatar jag stressen över pengar.
Hade det blivit rätt från början hade jag haft en riktig lön nu och haft 100% fokus på min lärlingsutbildning. Jag hade haft en stabil vardag och en stabil ekonomi. Istället sitter jag här med magont och en hög med räkningar som jag inte har en aning om hur jag ska kunna betala. Tack Arbetsförmedlingen verkligen, tack.
Det här... är bara den korta historien.
Det jag tänker mest på; hur många andra befinner sig i samma sits som mig? Hur många andra där ute har blivit fullständigt nertrampade på samma sätt? För jag kan inte vara den enda.
Jag kan även tillägga att jag har hela samtalet inspelat där jag, min chef, min handläggare och hens chef har möte. Jag tvivlar inte på att lägga ut det på nätet med tanke på vilket bemötande vi fick av dom. Det är "vårt eget fel" att det är fel stöd, det är "vårt eget fel" att vi inte visste att det fanns två olika stöd. För det är inte arbetsförmedlarnas jobb att informera oss arbetslösa eller arbetsgivarna om möjligheterna som finns. Tjänstefel eller inte, men för min del låter det som de inte har gjort sitt jobb...
